och stortinget och således för begge länderna eger en helgd och förbindande kraft, som gör den unilateralt ouppsägbar. Den kan lagligen rubbas endast genom unionskonungens, riksdagens och stortingets samfälda beslut. Ett ensidigt brytande af riksaktsaftalet är rättsligt otänkbart. Det vore detsamma som revolution.
Denna helgd saknar flagglagen, hvars tillkomst icke grundar sig på en liknande samverkan från de tre nämnda faktorernas sida. Den kan derför endast betraktas såsom hvarje annat kontrakt, hvars förbindande kraft varar så länge tills det blifvit uppsagdt från endera sidan.
Har sådan uppsägelse nu skett från Norges sida? För visso icke i öflig, än mindre höflig, och öfverhufvud vedertagen form. Men realiter är väl dock det första stortingsbeslutet af 1893, förnyadt 1896 och 1898, att betrakta såsom en uppsägelse, då derigenom en frist af ett antal år lemnats innan förändringen skulle träda i verket. — Härtill har emellertid konungen svarat med ett nej, en gång, två gånger, tre gånger, men utan att från början åberopa det kungliga prerogativet, utan endast med anförande af hvad man kan kalla praktiskt-politiska och nyttighetsskäl.
Hvad orsaken varit till detta handlingssätt (en af de ytterligaste s. k. storsvenskarne har användt ordet »kapitulation») kan man ej så bestämdt veta; men man kan tänka sig att, enär tiden för det första stortingsbeslutet ungefär sammanföll med yttersta vensterpartiets i Norge tvungna reträtt på andra punkter, konungen hyste förhoppning om att en mera moderat unionsstämning skulle göra sig gällande och icke ville motverka sådant genom att slå till med maktspråk eller plantera ett nytt agitationsfrö. — Allt nog, när det kungliga prerogativet icke åberopades från början, icke ens andra gången, (då också en moderat och unionsvänlig ministär satt vid styret i Norge, hvilken det var angeläget att icke försvaga,) ansågs det förmodligen för
