16
sent — eller hvilka skälen kunde vara — att uppställa höghetsrättigheten vid tredje gången. Och att då, nu efteråt, Norges konung skulle göra gällande sitt prerogativ blott för att ytterligare, utöfver sin redan deklarerade sanktionsvägran, protestera mot en lag, hvilken han sjelf redan låtit kungöra såsom sådan och hvilken i alla händelser förblifver lag, detta strider dock mot både all logik och rimlighet. Ett sätt att kringgå svårigheterna skulle det visserligen varit, om konung Oscar, följande farfaderns exempel, satt sitt kungliga prerogativ mot stortingsbeslutet, men på samma gång utfärdat en resolution, hvilken stadfästat detsamma i sak. Men huruvida härmed egentligen något skulle ha vunnits, må lemnas osagdt.
Något, som för öfrigt är att bemärka i fråga om den vägrade sanktionen, det är att just nu för första gången under föreningens hela tillvaro inträffat, att det kungliga vetot vidhållits gentemot ett trefaldt upprepadt stortingsbeslut. I de (fyra) fall af sanktionsvägran, som förut förekommit, har konungamakten till sist gifvit efter.
Hvad som för mången tett sig besynnerligt och gifvit anledning till missförstånd och misstydning, det är, att omedelbart efter tillkännagifvandet om sanktionsvägran af flaggbeslutet kommer, både i norska statsrådsprotokollet och i sjelfva lagtexten, förordnandet att beslutet skall kungöras såsom lag. Detta är emellertid helt enkelt en nödvändig följd af norska Grundlovens § 79, som uttryckligen säger, att, när ett beslut fattats i anförda former, det varder lag, om än ej konungens sanktion följer innan stortinget åtskiljes. — En vägran af konungen att sjelf anbefalla lagens kungörande skulle således blott och bart ha varit en tom och ändamålslös, följaktligen olämplig, demonstration, men medfört den för konungamakten prejudicierande olämpan att
