kungligt förordnande. 1844 års resolution innebär en unionel öfverenskommelse, det är visst, men 1814 års Grundlov, såsom i sin mån grundläggande för 1815 års riksakt, har också sin unionela karakter, som alltid består, äfven om det senare aftalet bortfaller; det senare har ej kunnat ändra den förra. Och då stortingets flagglagsbeslut står i öfverensstämmelse med Grundlovens § 111 samt i öfverensstämmelse med samma Grundlovs § 79 blifvit lag, och då vidare Sverige genom riksakten förbundit sig att respektera nämnda Grundlov i dess helhet, incl. lagstiftningsrätten, så är det svårt att se hvad de svenska rådgifvarne, när frågan förekommer i sammansatt statsråd, skola kunna göra annat än tillstyrka erkännandet af den norska lagens unionella giltighet.
Men har principen på gifna rättsgrunder erkänts, då skulle det vara regeringen och svenska nationen allt annat än värdigt att lägga svårigheter af hvad slag det vara må i vägen för dess tillämpning, sådan denna af lagens ordalydelse följer, ingenting mer, men ingenting mindre. Det vill säga: när norska handelsfartyg i främmande hamnar önska erhålla beskydd och bistånd af de förenade rikenas konsuler o. s. v. skall den nya flaggan begagnas, likasom ock på statens offentliga bygnader samt (med vissa förändringar i det yttre) på post- och tullfartyg. Utom dessa fall är begagnandet af flaggan i Norge beroende på hvars och ens, myndighets eller enskild persons, eget godtfinnande, och att detta gifvetvis ännu mera gäller i Sverige och utomlands, är väl knappast nödigt att specielt inskärpa, likasom det ju icke ett enda ögonblick kan tänkas, att lagen medför någon förändring i vår flagga.
Nu kan också ifrågasättas, hvilken situation som inträder efter det att unionskonungen på ofvansagda sätt anbefalt, att lagen skall till efterlefnad meddelas
