24
unionela tjenstemän, eller, med andra ord, hvilka konseqvenserna deraf skola blifva.
Månne det ej vore skäl att så litet som möjligt inveckla den frågan, utan helt enkelt säga, att med undantag för de uti flagglagen alldeles särskildt utmärkta fall (ifrågasatt beskydd i utländsk hamn för handelsfartyg, statens byggnader, tull- och postfartyg) hela den öfriga genom 1844 års resolution skapade ordningen förblifver orubbad ... Ty om något annat än de i lagen uppräknade fall har ju aldrig varit fråga i Norge, och något annat måste således icke heller den uppsägning hafva gält, hvilken ligger i det trefaldt upprepade stortingsbeslutet. Denna kunde icke heller gälla något annat och mera, utan att dess rättsliga grund bortfölle, då 111:te § ju uttryckligen säger, att »Norge har rätt att hafva sin egen handelsflagga», men att »Norges örlogsflagga blifver en unionsflagga». Och att vilja gifva den nämnda resolutionen en karakter liknande den, hvilken en äldre teologisk uppfattning tillerkände bibeln, nemligen att icke en bokstaf deruti finge rubbas utan att det helas auktoritet ginge förlorad, detta faller inom hvad man kan kalla den juridiska kasuistikens spetsfundighetssfer. Rätt vore det icke, men praktiskt och politiskt oklokt så mycket mera att, denna gång från vår sida, inleda en ny period af unionsbråk samt ohjelpligt intrassla en härfva, hvilken dock nu kan utredas.
V.
Skenbara följder af lagens gillande.
Man torde icke mycket misstaga sig, om man säger, att flagglagens rättsliga grund mindre sysselsatt dess vedersakare här i Sverige än de presumerade följderna. Det kan dock härvid icke vara fråga om materiela följder vårt land till skada, detta vore
