andra, samtliga konsuler o. s. v. i utlandet till efterrättelse. Men sedan detta skett, kommer från utrikesdepartementet till samma konsulära embetsmän en skrifvelse, meddelande, att då lagen icke blifvit vederbörligen notificerad, skulle de nuvarande föreskrifterna fortfarande lända till efterrättelse. Den pliktkollision, hvari de nämnda embetsmännen härigenom finna sig försatta, har aldrig haft någon motsvarighet efter föreningens tillkomst, och för att äfven inom svenska embetsmannasferer af annan art möta något liknande, måste man gå tillbaka ända till tiden för Gustaf III:s första statskupp 1772. Det kan förutses, att konsulerna, hvilka stå närmast intill den administrativa vägskillnaden, komma att gå, en del åt höger, d. v. s. följa utrikesdepartementets ordres, en del åt venster och lyda den i Lovtidenden dem föreskrifna ordningen. Under tiden anlända allt flera norska fartyg under den rena flaggan, och hvartenda ett af dem begär — mot vanligheten och utan att egentligen deraf ha behof, men för att frampressa ett erkännande, — konsulatets »bistånd». — Redan detta, att göra underordnade tjänstemän till skiljedomare i en statstvist, hvilken ligger alldeles utöfver deras horisont, är ju en ytterst betänklig sak, men som förvärras ansenligt genom de komplikationer, hvilka oundgängligen skola följa.
Konsulerna äro dels svenskfödda, dels norskfödda, dels af främmande nationalitet. Man behöfver, eller bör väl icke förutsätta såsom gifvet — ehuru det kan vara troligt — att den svenska eller norska börden skall blifva det allena bestämmande för handlingssättet i det predikament, hvari de finna sig försatta; nog af, somliga handla på det ena sättet, andra på det andra.
Och hvad blifver då följden, när utrikesministern gör gällande, att vissa af hans underordnade gjort sig skyldiga till olydnad, och norska Indredepartementet anser tvärtom de andra hafva gjort sig skyldiga till embetsbrott? I konseqvens med sin uppfattning om flagglagens
