30
karaktär af norsk lag, skall ej norska regeringen försöka att ställa de sistnämnda till ansvar inför norsk domstol.
Man behöfver icke utföra konturerna af de mång faldiga, aldrig slutande förvecklingar och kollisioner, som skulle härleda sig af det regeringsbeslut, som »storsvenskarne» vilja framkalla, och hvilka — utgången månde till sist blifva hvilken som helst — skulle skapa ett alldeles olidligt tillstånd och indraga äfven den dömande makten i striden mellan unionsregeringen på den ena sidan och Norges lagstiftande och verkställande makt i förening på den andra.
Men det är icke nog med detta. Utom de svenskfödda och norskfödda konsulerna finnas andra, hvilka äro födda medborgare i det land, der de erhållit sin utnämning. En sådan konsul måste känna sig, om möjligt ännu mera än en af de svensk- eller norskfödde, perplex i fråga om rätta förståndet af sin embetsplikt, då han icke ens har sjelfva blodsbandet eller nationalkänslan till någon ledning för sitt handlingssätt. Det ligger då icke utom det tänkbaras gräns, att han i sin rådvillhet och inför uppkomna svårigheter med anlända norska fartygsbefälhafvare eller med myndigheterna på platsen, med befraktare o. s. v., o. s. v., hänvänder sig till de främmande auktoriteterna för att få en sak utredd. Han kanske till och med underställer den regering, som meddelat honom exequatur, sin egen casus, och det kan hända att denna i sin exequatursrätt finner en befogenhet att inblanda sig i våra angelägenheter. — Äfven denna hypotes, som ingalunda innebär någon orimlighet, behöfver ej utföras längre, för att man skall förstå för hvad man utsätter sig genom att drifva det svenska rätthafveriet till ytterlighet.
Men hvad äro väl dessa faror i jemförelse med den stora faran, i hvilken män »med lätt hjärta» och
