Sida:Norska Flaggfrågan.djvu/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I.
Hvarom opinionen i Sverige är enhällig.

Redan långt innan i Sverige spordes, att norska Stortinget den 17 November sistlidne år för tredje gången, emot det kungliga vetot, beslutit den förändring i sitt lands handelsflagg, som består i borttagandet från duken af unionsmärket och föreskrifvande af det s. k. rene Flag, har en allvarlig misstämning hos nästan hela vårt folk otvetydigt gifvit sig luft mot unionskamraten. Stortingets förfarande i denna fråga och hela gången af densammas framdrifvande samt icke minst den djupare, ingalunda dolda, grunden och motivet till förändringen — att inför verlden ådagalägga sin sjelfständighet, sin lust och, om det gäller, sin förmåga att efter eget behag lossa på unionsbanden — vittna om en hänsynslöshet, som är på en gång brutal och naiv. Brutal hos dem, som äro fullt medvetna om målets och medlets innebörd. Naiv hos dem, som låtit narra sig att, mot sitt eget lands intresse och utan att rätt göra sig reda för hvart det bär i väg, följa med i ett slags utmanings- och äfventyrspolitik, hvilken må vara i konseqvens med den norska uppfattningen af hela unionsförhållandet, men står i afgjord strid lika väl med den svenska uppfattningen som med föreningens sanna väsen. Sverige har ju nemligen alltid betraktat gemensamhet, närmast i försvarsändamål och i alla förhållanden till utlandet, såsom föreningens, till