4
begge ländernas fromma afsedda, stora mål; Norge har så vidt möjligt bekämpat all gemensamhet (»Samröring»), men hållit strängt på likställigheten inom den gemensamma sfer, som ej kunnat undvikas, men hvilken man sökt göra så snäf som möjligt. Med dessa dissonanser, som ofta brutit sig i skärande missljud, har det naturligtvis blifvit illa bestäldt med harmonien i unionskonserten.
I Sverige ha vi emellertid under de gångna åttiofem åren hunnit temligen vänja oss vid den norska påstridigheten; men huru retsamma de uppståndna tvistigheterna ibland kunnat vara, så ha de sällan, när den första hettan gått öfver, känts så svidande som den här ledsamma historien. Och med den fond af humanitet, som dess bättre ej kan frånkännas den svenska nationalkarakteren, ha vi till och med efteråt och vid närmare besinnande icke kunnat undgå att i vissa förutgående fall gifva norrmännen rätt. Så t. ex. i fråga om afskaffande af riksståthållareembetet och kanske äfven af vice-konungadömet, när detta icke längre fattades såsom det var afsedt att vara, ett föreningsband. Det förra åter, helst i en svensk mans hand, var väl knappt förenligt med den ställning af »fritt och sjelfständigt rike», som är Norge tillerkänd, och på föreningens anda och väsen inverkade visserligen icke embetets bibehållande. — Att norrmännen under förhandlingar om praktiska frågor, t. ex. mellanrikshandeln, sökt nog ensidigt häfda sina intressen, vittnar väl om den unionela samhörighetskänslans ljumhet och måhända också om saknad af klar blick för sina egna verkliga fördelar; men man kan ju icke precis undra på deras egoistiska seghet i sådana frågor, i hvilkas natur det nästan ingår att öfverallt betraktas snarare med närsynthet än långsynthet. — Till och med den afgjordt visade motviljan att bidraga till det gemensamma försvaret ha vi ej haft rätt att döma alltför strängt, ty det är ju också först helt nyligen som den
