Sida:Norska Flaggfrågan.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

8

eller vapenskickligheten[1]. — De s. k. hederslagarne hållas nu ej individuelt i lika värde hos alla folk, men nationelt ha de alltjemt med sig ett slags hypnotiserande verkan, som ofta, när man rätt tänker efter, strider mot allt sundt förnuft.

*

Nå, har nu verkligen den svenska nationaläran lidit en skymf redan genom stortingsbeslutet och utsättes den för en ännu större genom dettas verkställighet? Med andra ord, är det en skam för Sverige, att norska handelsfartyg segla under en flagg, som ej bär unionsmärket, under det att detta bevaras å de svenska? På hvad sätt? — Jo, hör man svaras, stortingsbeslutet har denna verkan, dels genom sitt innehåll, ty när våra färger strykas bort ur norska handelsflaggan, skall det se ut som om Norge helt enkelt uppsade bekantskapen med Sverige, och dels genom sättet hvarpå beslutet kommit till, ty när utlandet får höra, att norska stortinget ensamt och »olagligen» genomdrifvit saken, utan att bry sig om konungen och utan att ens tillfråga Sverige, då skall utlandets förvåning öfver vårt tålamod bytas i förakt ....

Med förlof, detta är stora ord, men klent besked. Det utlandet, hvars omdöme vi ha att fästa afseende vid, representeras icke af mer eller mindre okunnigt folk, som har sin dagliga sysselsättning vid hamnarne, utan af främmande länders myndigheter och upplysta medborgare, och desse veta alltförväl att föreningen består. Men skulle någon af förändringen i norska handelsflaggan få den uppfattningen, att en förändring inträffat äfven i unionsförhållandena eller deras vilkor,

  1. Detta slags point d'honneur var för de gamle alldeles okänd, och man brukar citera Catos uppfarande, när han en gäng på sjelfva forum fick sig en örfil; non excanduit, non vindicavit injuriam nec remisit quidem, sed factam negavit, — han råkade ej i eld och låga, hämnades ej oförrätten, förlät den icke heller, men förnekade att sådan gjorts.