Mycket är redan taladt och skrifvet härom, men utredd i hela sin omfattning kan den flersidiga frågan ännu ej anses vara. Ej heller detta inlägg gör anspråk på att lemna en sådan fullständig och afgörande utredning, men vill söka gifva ett bidrag dertill från synpunkter, hvilka delvis tyckas förut mindre beaktade.
⁎
Den ömtåligaste punkten, den hvilken sätter känslan mest i svallning och vill göra unionspolitiken beroende af ögonblickets stämningar i stället för af rationela och praktiska konsiderationer, är naturligtvis den, som rör vår nationela ära. Men det är alltid en farlig sak att göra politik — vare sig nerifrån framdrifva politiska åtgärder eller uppifrån fatta politiska beslut — under intrycket af känslostämningar. I de allra flesta fall leder sådant till förhastanden, hvilka sedan inför den lugnare eftertanken visa sig såsom onödiga eller utan praktisk betydelse, när de icke rent af leda till vidtgående följder i en helt annan riktning än den afsedda.
Såsom all historia visar, ha under seklernas lopp bedrifvits margfaldiga missbruk med det nationela ärebegreppet, hvars öfverdrift — ty hvad finnes det väl här i världen, som ej kan öfverdrifvas? — fått den moderna beteckningen »chauvinism». Det har tjenat till pretext och skyddande förklädnad för otaliga förödande krig, framsprungna ur helt andra, sämre motiv, och genom hvilka länder och folk lidit oerhördt, men till slut endast den starkares rätt gjort sig gällande. Det är ju alldeles på samma sätt som det i somliga länder förhåller sig med det från medeltidschevaleriet härstammande personliga honnörsbegreppet, som äfven vid den mest omotiverade förolämpning kastar skammen icke på den förolämpande utan på den förolämpade och »efter hederns lagar» nödgar denne att aftvå »sin» skam genom en duell, hvars utgång beror endast af slumpen
