10
II.
Att grundlagsstiftaren ej åsyftat att skilja konungen såsom Norges konung från den honom tillkommande rätt till autorisation af Norges flagga, utan blott att gifva en garanti mot konungen såsom unionskonung, visar sig däraf att i Eidswoldskonstitutionen ej omnämnes något om flaggan, oaktadt Kristian Fredrik af eget prærogativ redan förut bestämt dess beskaffenhet, likasom ock af den öfverläggning den 1 nov. 1814, som föregick antagandet af ifrågavarande grundlags § 111. Doktor Möller uppläste vid denna öfverläggning ett skriftligt förslag till lydelse af § 111, hvari det heter: »Norge skall hafva sin egen kofferdiflagga». Hvad örlogsflaggan angår, ansåg han ej riktigt, att bestämmelse härom infördes i denna §, ty Norges storting kan ej bestämma Sveriges örlogsflagg. Frågan härom tillhörde ej grundlagen, utan föreningsakten.[1] Doktor Möllers motion förkastades. Landsdomaren Nansen föreslog den förändring, att Norge också skulle hafva en särskild krigsflagg och att dess krigsfartyg ej skulle bruka unionsflagg, utom i de tillfällen, då de agerade gemensamt med de svenska, hvilket förslag med 41 röster mot 36 förkastades. Som på den tiden flaggan ej hade den politiska betydelse som i våra dagar, hade
- ↑ Detta Möllers förslag, äfvensom den skrift, hvari han utvecklar sin åsikt, utvisar, att man uti denna § icke velat se en bestämmelse om en för Norge speciel flagglag, utan ett rättesnöre för konungen vid bestämmande af handelsflaggans liksom örlogsflaggans färger och utseende, samt villkoren för dess begagnande. Att genom de begagnade ordalagen »Norge har rätt att hafva sitt eget cofferdiflag» ej afsågs, att flaggfrågan skulle behandlas såsom en lagfråga, visar sig ytterligare däraf att, sedan riksakten blifvit fastställd, norska odelstinget i ett möte den 2 dec 1815 förklarade sig sakna grund till att besluta en lag angående denna sak, hvilken därför sändes till samladt storting, som den 20 dec. 1815 beslöt en hemställan i flaggfrågan till konungen.
