böra hindra offentliggörandet, publikationen af en lag, som tillkommit enligt N. G. § 79, inbegripes icke, att konungen för sin del utfärdat densamma till allmän efterrättelse, promulgerat densamma och gifvit densamma från sin sida någon slags bekräftelse. Ordalagen i N. G. § 81, som bestämmer om kungörelse af sådana lagar, som konungen efter sanktion promulgerat till allmän efterrättelse visa att ej så är fallet. Konungens kungörelse är ett tillkännagifvande till norska folket om lagens befintlighet och giltighet enligt § 79, men denna publikation kan ej utsträcka lagens rättsverkan längre, än så långt Norges egen territorialhöghet når, d. v. s. öfver Norges landområde, dess handelsfartyg och der ombord varande personer. För att konungen såsom unionskonung och hans unionella ämbetsmän skola vara förpliktade att efterkomma stortingslagens bestämmelser, erfordras dessutom konungens särskilda godkännande och påbud. Flaggans bestämmande kan således ej rättmätigt utgöra ett ämne för stortingets uteslutande lagstiftning, utan måste jämväl vara föremål för konungens regeringsverksamhet, så länge Sverige och Norge utgöra i förhållande till främmande makter en politisk enhet och det ena riket är med det andra solidariskt ansvarigt, för hvad detta låter komma sig till last. Att de principer, som uppbära den s. k. flagglagen, ej förrän nu gjort sig gällande inom den norska lagstiftningen, och att unionens historia visar, att flaggans bestämmande alltid ansetts fordra konungens autorisation, äfven om stortinget någon gång fattat beslut därom i lagform, skola vi i det följande visa, likasom ock att stortingsbeslutets verkställande i viktiga delar fordrar konungens medverkan.
