stilleståndet respekteras. Odelstinget beslöt den 18 november, att den d. v. norska handelsflaggan, skall, till dess nästa ordentliga storting annorlunda bestämmer, brukas på alla de skepp, som expedieras på kortare farvatten, och icke behöfva turkiska sjöpass. Den 22 november biföll lagtinget samma förslag och beslöt, att det såsom ett lagförslag skulle genom en deputation tillställas statsrådet till sanktion af den exekutiva makten. Sedan presidenten i odelstinget mottagit berättelse härom, utsåg presidenten den deputation som skulle öfverlämna såsom det heter »det interimistiska reglementet» den högsta exekutiva makten till sanktion. Den 24 november blef af stortinget jämte den allmänna ansökningen godkändt konceptet till ansökning om tillstånd att bruka svensk flagg på de fjärmare farvattnen, till hvilken ansökning efter en redan den 21 november af det norska statsrådet afgifven Indstilling[1] konungen gaf sitt bifall genom resolution i svenskt statsråd den 21 december 1814.[2] Det angående flaggans utseende och färger såsom lagförslag antagna interimistiska reglemente blef — hvilket ej bör förundra någon på en tid då uppmärksamhet på skillnaden mellan sanktion och tillfölgetagelse ej var väckt — såsom det heter den 12 januari 1815 sanktionerad såsom lag,[3] oaktadt hvarken den i § 80 gifna bestämmelsen, att sanktion för att anses giltig borde ske före stortingets upplösning, och ej heller vid bekräftelse af konungen iakttogs, att det utfärdade beslutet till ordalagen var lika med de i stortingsbeslutet gifna. Detta konungens beslut var således en autorisation, en yttring af den utöfvande makten, såsom sådan.
