Hoppa till innehållet

Sida:Norska Flagglagens Rättsliga Betydelse.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

14

I sammansatt statsråd den 7 mars 1815 bestämdes en gemensam örlogsflagga med anbringande i den svenska flaggans öfversta fyrkant närmast stången af ett rödt fält med ett hvitt diagonalt kors, hemtadt från den interimistiska norska handelsflaggen.[1] Konungen befallde därjämte att underrätta utländska hof därom och att flaggan skulle utom på alla örlogsfartyg brukas på fästningar, skansar och dylikt.[2] Denna flagga blef tillika en statens flagga.[3] Bland de ämnen, som 1814 års storting hade hänvisat till öfvervägande af det första lagtima storting, som sammanträdde den 1 juli 1815, var också bestämmandet af egen kofferdiflagga för Norge.

Sedan Riksakten blifvit antagen, afgaf den kommitté, som blef tillsatt för flaggfrågans behandling, sin Indstilling, hvari yttrades, att då Grl. § 111 endast förbehöll Norge rätt till att hafva en egen kofferdiflagga, så stod det öppet att ordna denna sak på olika sätt, antingen så att norska handelsfartyg skulle städse bruka svensk flagg, eller så att de skulle föra norsk

  1. Med anledning af det klander, som riktats mot att rödt och hvitt upptagits i denna flagga såsom de norska färgerna, anmärktes i det af Unionskommittéen den 19 mars 1844 afgifna betänkande, att om något misstag då (1815) blifvit begånget vid uppgörandet af unionstecknets beskaffenhet, vore det icke Sveriges fel, ty af en svensk amiral föreslogs en sammansättning af norska färgerna, ungefär sådan, som de i den senare norska handesflaggan blifvit anbragt, men detta förslag förkastades, och i dess ställe framlades af norska statsministern och antogs af konungen det sedermera så mycket klandrade unionstecknet. Jfr Aubert, sid, 10, Clason, sid. 13.
  2. Aubert, a. st. sid. 10—11.
  3. Då frågan om vilkoren för de norska fartygens förseende med turkiska sjöpass förekom i sammansatt statsråd den 25 maj 1815, bestämde konungen, att så länge icke någon anstalt vidtoges för norska handelns skyddande och så länge icke svenska konvojkassans utgifter genom föreningen blefve betydligt förökade, skulle till konvojkassan ingå från Norge 50,000 riksdaler svenskt banko, hvilket af stortinget s. å. beviljades.