16
med allt för stor ökning i afgifterna till Barbareskstaterna kan erhållas, H. M:t täcktes uppskjuta autorisationen till nästa storting; att under tiden norska skepp, som gå till Medelhafvet, må nyttja den svenska flaggan, och att detta äfven måtte medgifvas för den händelse, att H. M:t ej autoriserar den föreslagna fællesflag för båda rikena; och 4) att tills den nya flaggan autoriseras, nuvarande norska tills vidare fortfar att brukas på de kortare farvattnen. Slutligen bör märkas, att kommittéen med förklaring, att saken icke kunde afgöras såsom en lagfråga, hemställde till odelstinget, att saken öfversändes till stortinget. Då odelstinget icke fann grund till att besluta utfärdandet af en lag angående denna sak, bestämdes i odelstingets möte den 2 december att saken skulle öfversändas till det samlade stortingets afgörande. Detta upptog frågan och afgjorde densamma, såsom en lagstiftningen icke tillhörande fråga. Den 19 december afslog stortinget första och andra punkten, då detta storting ej ansåg sig berättigadt att bestämma ett gemensamt kofferdiflag för Sverige, äfven under förutsättning, att en sådan flagga blefve å Sveriges sida autoriserad.[1] Ej heller tredje punkten kunde oförändradt antagas. Följande dag den 20 december antogs en adress med 1) hemställan till konungen att den nuvarande norska flaggan må nyttjas på de farvatten, där turkiskt sjöpass ej behöfves, och 2) det framställes såsom konstitutionsspörsmål till afgörande på nästa storting, om Norge oafsedt den i § 111 innehållna bestämmelse skall antaga en fælles unionsflag med Sverige. Vid afgörandet af de i adressen innehållna hemställningar, hvaröfver norska regeringen afgifvit en Indstilling, hvari
- ↑ Stortinget 1814—21. Efterretninger, sidd. 363—67.
