23
den 11 april 1838 i norskt statsråd, hvad rörde förbud för norska fartyg att nyttja norsk flagga, och förordnade tillika att norska fartyg finge på egen risk begagna norsk flagga valfritt med den unionella handelsflaggan, och genom resolutionen den 23 juni samma år i svenskt statsråd medgafs äfvenledes svenska fartyg att begagna svenska flaggan valfritt med unionsflagga på egen risk.[1] I och med 1845 års traktat med Barbareskstaterna bortföllo alla olägenheter. Resolutionerna af 1838 innehöllo emellertid icke någon lösning af frågan genom förklaringen, att det var på eget äfventyr som hvartdera rikets nationalflagga finge brukas. Den var icke helt igenom erkänd af staten och detta skedde först några år derefter i samband med ordnandet af örlogsflaggan.
Det urtima stortinget, som den 23 januari 1837 aflåtit ofvanberörda skrifvelse angående handelsflaggan, afgaf följande dag den 24 januari en adress till konungen angående unionella angelägenheter och symboler, som ansågos strida mot jämlikhetsgrundsatsen, nämligen beskaffenheten af unionsflaggan, anbringandet af norska riksvapnet på vissa sedan 1831 preglade och i omlopp satta svenska mynt, den då använda kungliga titelen i vissa Norge rörande offentliga handlingar (hvaremot ingenting nämndes om konungens namnchiffer såsom Norges konung) samt Norges saknad af garantier, sådana som Sverige hade i afseende på diplomatiska ärendenas behöriga behandling. I afseende på d. v. örlogsflaggan, som 1815 beslöts efter det norska statsrådet instämt i norska statsministerns förslag, anmärktes att den ej var i öfvensstämmande med jämlikhetsprincipen, i det att den var svensk med ett för Norge främmande märke; nationen såg därför deri
- ↑ Clason sid. 50.
