24
ett åsidosättande af Norges rättmätiga kraf, hvilket vore för nationalkänslan sårande; norska regeringen hemställde med anledning häraf redan den 14 februari 1837 om tillsättande af en unionskommitté till ordnande af ofvan angifna angelägenheter och slöt sig särskildt till stortingets önskningar med afseende på flaggan. Karl Johan, som ej ville veta af talet om ett för Norge främmande märke i örlogsflaggan, enär han föreställde sig, att de färger, som med bifall af norska statsrådet blifvit 1815 antagna vore norska, ansåg att, om norska regeringen menade, att färgerna deri ej voro norska, borde den angifva hvilka färger egentligen voro det, hvarefter konungen, om han så funne lämpligt, ville meddela sig med Sveriges riksdag och Norges storting. Detta föranledde norska regeringen till en ny hemställan den 4 april 1837, dels att, om en ny unionsflagga skulle upprättas, hänsyn dervid borde tagas till de norska färgerna i 1821 års handelsflagga, dels att då 1815 års unionela örlogsflagga bestämdes utan någon ständernas eller stortingets mellankomst, det äfven tillkomme konungen att efter godtfinnande utan deras medverkan besluta i saken.[1]
Karl Johan lät saken hvila, tills han i sammansatt statsråd, bestående af 10 norska och 3 svenska statsrådsmedlemmar, den 30 januari 1839 i Kristiania afgaf resolution om den första unionskommittéens nedsättande, som skulle behandla dels de frågor, som voro berörda i stortingets adress af 1837 med undantag af hvad anginge den kongl. titeln i offentliga handlingar, i hvilka fall konungen förblefve vid dess i saken förut 1818 fattade beslut; och dels därjemte frågor angående det förhållande, i hvilket hvartdera riket skulle deltaga i kostnaderna för rikenas diplomati
- ↑ Clason sid. 50.
