Sida:Norska Flagglagens Rättsliga Betydelse.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

26

berättelse, som afgafs, yttras i fråga om att upptaga unionsmärket i flaggan[1], att »likasom det är af vikt, att båda rikenas själfständighet och nationalitet upprätthålles och visas öfverallt och för alla i yttre tecken och märken, likaså viktigt är det, att den mellan rikena befintliga förening också blifver uttalad på samma sätt, hvilket just skall ske, när det gemensamma unionstecknet blåser i hvarje svensk och norsk flagga, när unionen svajar öfver hvarje norsk köl». Det vore »till gagn för själfva föreningen, att kunskapen om densammas tillvaro blifver så utbredd och så allmän, som möjligt, på samma gång, som flaggornas olikhet visar, att rikena äro själfständiga i unionen». Efter att hafva framhållit, att anbringandet af unionstecknet i båda rikenas handelsflagga skall skaffa den fördel, att det så väl för vän som fiende tillkännagifves, att denna flagga kan kräfva beskydd af norska och svenska och allierade rikens örlogsfartyg, uppvisas, att N. G. § 111 ej kan lägga hinder i vägen för en sådan anordning. Denna § medför ej nödvändigt en sådan motsättning mellan örlogs- och handelsflagga, att den ena absolut skall uttrycka föreningen, medan däraf i den andra ej skall finnas något spår. Denna § innehåller å ena sidan blott en förpliktelse till att låta örlogsflaggan blifva en unionsflagga och å den andra rätt att hafva egen handelsflagga. Och denna flagga, sådan den föreslagits, »blefve en för Norge säregen flagga, äfven om unionsmärke däri anbringas».

I mötet den 23 oktober 1841 kom ett provisoriskt beslut härom till stånd med 7 röster mot en svensk. De öfriga tre svenska ledamöterna, som röstade därför, gjorde emellertid till ett oeftergifligt villkor, att

  1. Aubert sid. 26.