27
unionstecknet skulle upptagas i den norska handelsflaggan. De norska medlemmarne, som önskade att dessa beslut skulle så snart som möjligt träda i verket, ingingo med det förslag till norska regeringen, att denna skulle hos konungen hemställa, att han måtte ålägga unionskommittéen att, före åtskiljandet i januari 1842 med anledning af norska stortingets förestående sammanträde, inkomma med förslag angående de ämnen, som voro afgjorda och icke stodo i nödvändigt samband med återstående frågor. Norska regeringens Indstilling med anledning häraf blef på grund af svenska statsrådets uttalande häremot, ej af konungen biträdt[1]. Uti de beslut, som blifvit af kommittéen provisoriskt fattade i flaggfrågan, deltog äfven Herman Foss, likasom han ock 1844 var med om att föreslå, att saken skulle ordnas på sätt, som skedde genom resolutionen den 20 juni samma år[2].
III.
Återgå vi nu till redogörelse för flaggfrågan, som år 1844 blef afgjord genom ännu gällande resolution, finner
- ↑ Aubert sidd. 26, 27.
- ↑ Uti ett särskildt votum till Unionskommittéens Betänkande af den 4 nov. 1844 ifrågasatte han, jämte de tre svenska ledamöterna Lefrén, Rosenblad, Hartmansdorff, om icke den föreslagna nya föreningsakten borde upptaga föreskrifter om unionsflagga och unionsvapen. Han föreslog för sin del därför ett stadgande (i § 7): »Hvartdera af de förenade rikena förer sin särskilda flagga, bestående af dess egna nationalfärger och tecken. Örlogsflaggorna skola alltid, hvarhelst de än begagnas, och handelsflaggorna, så snart de nyttjas utom hvartdera rikets farvatten och hamnar, för att kunna i utländsk hamn erhålla beskydd och bistånd af de förenade rikenas beskickningar och konsuler, vara försedda med ett unionstecken, sammansatt af bägge rikenas nationalfärger, sålunda att hvartdera riket intager lika stor plats, och därjämte genom sin fördelning, så vidt möjligt, uttrycka bägge rikenas fullkomliga jämlikhet och sidoordnade
