den såsom unionell — och i afseende på handelsflaggan, att unionstecknets upptagande ej komme i strid med N. G. § 111, ty detta tecken antydde Norges förening med Sverige, på samma gång flaggan lika fullt blefve en egen, olika med den svenska handelsflaggan, hvadan unionstecknets anbringande utom i örlogsflaggan, i handelsflaggan samt öfriga flaggor, som skola representera nationaliteten (hvarmed åsyftas tull- och postflagga) syntes ganska passande och i flera hänseenden kunde vara ändamålsenligt och nyttigt.[1] Finansdepartementet och den norska regeringen uttalade sig för sakens afgörande genom kungl. resolution, utan att afvakta ny föreningsakt, men föreslog att handelsflaggan icke såsom öfriga flaggor skulle ordnas i sammansatt statsråd, utan för Norge i norskt och för Sverige i svenskt statsråd. Konungen befallde emellertid i norskt statsråd, att saken skulle öfversändas till det svenska civildepartementet, för att i dess helhet behandlas i sammansatt statsråd. Detta statsråd hölls i Stockholm den 20 juni 1844.
Konungen förordnade i resolution samma dag, 1) att de förenade rikenas gemensamma unionsvapen skulle enligt fastställd ritning sålunda inrättas, att Sveriges vapen intoge högra och Norges vapen venstra hälften af den vertikalt delade skölden med konungaättens vapen anbragt i midten; att öfver hvartdera rikets vapen blefve anbragt en kungliga krona; samt att det hela omgåfves med en kunglig mantel under en kunglig krona, och borde detta unionsvapen, utom af Konungen och den kungliga familjen endast nyttjas vid förrättningar, som anginge båda rikena gemensamt, och af embetsmyndigheter eller embetsmän, hvilka
- ↑ Aubert a. st. sid. 33.
