34
ett yttrande den 27 februari 1847 till konungen. I detta yttrande, som i flera vigtiga frågor hyllar norsk separatism och för öfrigt ej ledde till någon påföljd, redogjordes äfven för de olika meningarna angående upptagande i förslaget till föreningsakt af en bestämmelse i afseende på flaggan, samt jämväl det af H. Foss afgifna förslag, — hvilket i kommittéen fallit för den motsatta meningen, som ansåg att allt hvad angick bestämmelserna om rikenas flagga och vapen skulle anses slutligen afgjordt genom kungl. resolutionen den 20 juni 1844 —. Norska regeringen, som i detta sitt utlåtande för den 27 februari 1847, hvad angick flaggfrågan, i olikhet med kommittéen och pluraliteten af dess norska ledamöter föreslagit, att i § 86 af förslaget till Föreningsakt införes det stadgande, att örlogsflagg och unionsvapen skulle blifva oförändrade, sådana de då blifvit bestämda, anförde såsom motivering för detta förslag följande: »Den omständighet, att det befunnits ändamålsenligt att i de särskilda rikenas handelsflaggor upptaga ett unionsmärke, kan icke grunda någon unionel förpliktelse för dem med hänsyn till dessa flaggor, hvaremot antages, att hvartdera riket kunde inrätta sin handelsflagga så som det sjelf ville, och att föreningsakten följaktligen icke bör göra någon inskränkning i hvad som sålunda är bestående. Annorlunda är förhållandet med örlogsflaggan och unionsvapnet, som stå i den närmaste förbindelse med de bestämmelser i föreningsakten, hvarigenom dennas egentliga väsen uttalas, nämligen att rikena med hänsyn till konung, krig och fred bildar en enhet mot utlandet».[1] I sammanhang härmed bör erinras, att
- ↑ Handlingar rörande frågan om revision af föreningsfördraget mellan Sverige och Norge 111, sid. 73.
