Sida:Norska Flagglagens Rättsliga Betydelse.djvu/35

35

denna åsikt står i öfverensstämmelse med hvad som blifvit af norska justitiedepartementet uttaladt vid förslaget till F. A. § 2^[1] om att föreningens syfte efter dep:s fullaste öfvertygelse kräfde, att de unionella bestämmelserna borde så förstås, att hvartdera riket vore berättigadt att fritt och själfständigt, utan någon inblandning från brödrarikets sida ingå med främmande makter sådana traktater, förbund och öfverenskommelser, som uteslutande angå det förra och icke röra krig eller fred. Samma princip framhålles i dess uttalande vid §§ 41 och 43, då där säges^[2] att N. G. § 22 och § 92^[3] tillräckligt ådagalägga, att Norges och Sveriges gemensamhet i diplomatiska angelägenheter icke är med nödvändighet grundad i nu bestående föreningsakters bestämmelser, om ock gemensamhet bör ega rum, såsom öfverensstämmande med föreningens princip, och att, hvad beträffar den konsulära gemensamheten, denna är ännu mindre grundad. »Intet nödvändigt fællesskap eger rum mellan rikena utom med hänsyn till konung, krigs- och fredsförhållande till främmande makter.^[4] Handelsflaggan bör därför icke beröras i en

1. A. st. sid. 5.
2. A. st. sid. 36.
3. § 22 innehåller bestämmelse om hvilka norska ämbetsmän äro förtroendeämbetsmän och § 92 om konungens rätt att utnämna norska ämbetsmän.
4. Norska regeringen upptager den emot denna åsigt gjorda invändning, att då konsuler äro representanter för den stat, af hvilka de äro anställda, så följer däraf, att deras förhållande och särskildt de af dem gjorda förnärmelser, till och med om de blott äro anställda af det ena riket, lätteligen kunde komma att gälla båda rikena gemensamt. Departementet anmärker därvid, att äfven förnärmelser af eller mot borgare af det ena eller andra riket, som icke i något hänseende kunna sägas representera det, må antagas gälla båda rikena gemensamt, när de äro af beskaffenhet att det offentliga från ena eller andra sidan bör uppträda för att skaffa satisfaktion. Äfven kan konsulernas verksamhet medföra förvecklingar och tvister med främmande makt, hvilkas följder för det ena riket tillika kan hafva inflytande på det andra. Men intetdera kan tilläggas särskild vikt, säges