Sida:Norska Flagglagens Rättsliga Betydelse.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

36

blifvande unionsakt. Däremot bör resolutionen af den 20 juni 1844, hvad angår örlogsflaggan, fastslås, ty den gaf Norge skydd emot ändring af den till dess fördel bestämda anordningen.[1] Oaktadt departementet, med begränsning af unionens rättssfer, således vill genom bestämmelse i föreningsakten göra örlogsflaggan till en för båda rikena gemensam angelägenhet, hvaröfver båda folkens representanter hafva medbestämningsrätt, anser det sig icke böra göra någon rubbning i konungens prerogativ, sådant det framträdt i resolutionen den 20 juni 1844.

Äfven med denna inskränkning af betydelsen utaf föreningen mellan de båda rikena, kan man med Aubert[2] säga: »Till och med om vi blott hade detta att hålla oss till, att Norge alltid skall hafva krig och fred gemensamt med Sverige, skulle det vara ganska riktigt, att handelsflaggan bär vittnesbörd härom genom

    i departementets betänkande, ty det gifves också många beröringspunkter mellan det ena riket och främmande makt, hvarigenom differenser kunna uppstå, utan att det kan vara tal om att tillvägabringa fællesskap i dessa hänseenden. Häremot måste man emellertid inlägga en gensaga. Hvad talar mera för riktigheten af den uppfattningen att de förenade rikena i alla förhållanden till främmande makter skola tillsammans utgöra en oåtskiljeligt förenad makt? Är föreningen af den beskaffenhet, att icke allenast rikenas representanter, diplomater och konsuler utan hvarje medborgare af det ena riket kan vålla en främmande stats ingripande mot den gemensamma styrelsen i dess uppträdande mot främmande stat, så finns intet internationellt förhållande, som ej kan påkalla den unionella maktens inskridande. Hvad bevisar detta erkännande af norska statsrådet, som ej heller kan bestridas? Jo, att unionen ej kan anses inskränkt allenast till fællesskap i afseende å krig, fred och konung, utan innebär att de båda staterna bilda gemensamt en politisk enhet i alla internationella förhållanden och äro solidariskt förpliktade för hvarandra, om ock i en mängd förhållanden ej förekommer något unionellt inskridande. Därför att post- och telegrafverken behandla sina mellanhafvanden utan att regeringen behöfver inskrida, kan man icke sluta sig till att regeringen är från dessa internationella frågors ordnande utesluten. (Jfr U. C. Bet. Handlingar 111, sid. 39).

  1. A. st. sid. 73.
  2. A. st. sid. 45 och ff.