38
sjöfartstraktaten måste köpas med handelstraktaten, hvilken det var af vikt för Frankrike att ingå med Sverige. Till detta fællesskap med Sverige i handels- och sjöfartstraktater borde man således taga hänsyn vid flaggans ordnande. Hvad angår åberopandet af N. G. § 111 mot unionstecknet i handelsflaggan, så och då ordnandet af handelsflaggan är öfverensstämmande med landets allmänna statsrättsliga ställning, som talar för unionstecknet i handelsflaggan, så innehölles i stadgandet § 111 om Norges rätt till egen handelsflagga, huru man än vill tolka ordet »egen» flagga, ingen tvingande grund till att åter förändra flaggan. Vill man påstå, att Norge ej till följd af unionstecknet har egen flagga därför att denna till 1/6 är unionsflagga, utan att denna måste ändras, så kan man ej påstå att örlogsflaggan, som till 5/6 är en egen flagga uppfyller grundlagens fordran på unionsflagg. Man blir i sådant fall tvungen att rubba hela den genom resolutionen den 20 juni 1844 under stort jubel från norsk sida fastställda ordningen. Det går omöjligt an. »Ty här stå två för sig sammanhängande tolkningar emot hvarandra, den ena, att egen flagga enligt § 111 fordrar en flagga helt olika med den svenska, men då nödgas man till att tolka unionsflaggan såsom en flagga, som helt igenom må vara unionsflagga, en för Sverige och Norge fullkomligt gemensam flagga. Man får göra sitt val mellan denna och den förut försvarade tolkningen; det går omöjligt an att taga ett flaggstycke af den ena tolkningen, när det gäller själfständigheten, och ett stycke af den andra, när det gäller föreningen.»[1]
Då emellertid genom den för båda rikena gemensamt gifna 1844 års resolution, — hvars gemensamhet
- ↑ A. st. sid. 50, 51.
