fått sitt uttryck i den norska lagsamlingens tryckta resolution, som så väl i afseende på villkoren för begagnandet af unionsvapnet och förbud att nyttja det ena rikets vapen i det andras officiella handlingar, som i afseende på villkoren för att fartyg må kunna påräkna skydd och bistånd af gemensamma beskickningar, konsuler och handelsagenter gäller båda rikena gemensamt —, man utgått från samma princip af likställighet i föreningen och själfständighet för hvartdera riket såsom sådant, och gemensamt för båda rikena ordnat dessa förhållanden, så måste denna resolution tillerkännas giltighet såsom en båda rikena ömsesidigt och gemensamt berättigande och förpliktande förordning, hvarför äfven talar dess behandling i sammansatt statsråd. Med hänsyn till båda rikenas förening under en gemensam konung, är denne såsom sådan, såsom unionskonung inom de gränser, som rikenas »särskilda regeringslagar» angifva, behörig att föreskrifva hvad som skall gälla för båda rikena ömsesidigt och gemensamt med samma gällande kraft, som eljest mellan två stater och två riken, bestämmes genom traktater. Aschehoug[1] hänför ock vid sin behandling af frågan, om hvilka ärenden höra till sammansatt statsråd, till gemensamma angelägenheter sådana, som äro ordnade genom riksakten eller annan bestående öfverenskommelse, som intetdera riket kan förändra eller åsidosätta, hvarjämte han hänför till sammansatt statsråd äfven sådana ömsesidighetsärenden, hvilka hafva till föremål tillvägabringande, förändring eller upphäfvande af »fælles eller gjensidiga bestämmelser» angående föremål, öfver hvilka hvartdera af rikena har full rådighet, men som det faktiskt
- ↑ Norges n. v. statsförfattning, kap. 19, § 7.
