40
ej kan få ordnade på ändamålsenligt sätt utan i förbindelse med det andra riket, likasom i fråga om huruledes sådana bestämmelser rätteligen äro att förstå, medan han förlägger till särskildt statsråd[1] sådana ärenden, i hvilka det ena riket har rätt till att ensidigt hafva eller förändra en gemensam eller ömsesidig föreskrift, då frågan blir om huruvida det skall göra bruk af denna rätt. Och till ytterligare utredning af ämnet yttrar Aschehoug: »Har det varit tal om, att konungen angående någon af de i föregående § nämnda saker skall fatta beslut gemensamt (öfver ett), har det alltid varit antaget, att saken hörde till sammansatt statsråd. Det enda tillfälle, vid hvilket det före 1885 har gjorts invändning mot detta förfarande, var under diskussionen om det från den svenska riksdagen 1860 komna förslag om en revision af föreningsakten, då den norska regeringen i sitt utlåtande den 14 december 1861 förklarade, att den i R. A. § 5 gifna bestämmelse om sammansatt statsråd allenast afsåg diplomatiska ärenden; men denna tolkning utgör enligt Aschehoug en godtycklig inskränkning af det genom R. A. bestämda konstitutionella förhållande mellan båda rikena och af de i R. A. § 5 begagnade ordalagens betydelse.[2]
Då konungens beslut den 20 juni 1844 afser bestämmandet dels af de båda rikenas ömsesidighetsförhållande i hvad rör örlogsflagga och handelsflagga, som i utländska hamnar eller öppen sjö vill påräkna understöd och bistånd af sändebud, konsuler och örlogsfartyg, dels om det sätt hvarpå den gemensamhet i båda rikenas yttre förhållanden, som föreningen medför, skall få sitt sinnebildliga uttryck, så måste den
