ej någon rätt för befälhafvare att »påräkna» utan blott »söka» skydd af sändebud och konsuler, en rätt, som för öfrigt tillkommer hvem som helst. Då stortinget försummat att gifva sin s. k. lag den bestämdhet, som ett lagbud påkallar, och lagen, som enligt § 79 skall verka i och för sig, såsom sådan ej förpliktar någon, utan förutsätter, att utöfvande makten själf eller genom sina organer i afseende på denna s. k. lags tillämpning vidtager särskilda åtgärder, så är det på dessa åtgärder af den utöfvande makten, som lagens verkningskraft beror. Om ej den verkställande makten såsom sådan gifver föreskrifter, blir lagen utan all verkan äfven inom Norge. Lika litet, som den förpliktar, lika litet gifver den den vägledning för utöfvande makten, som erfordras för att verkställa lagens föreskrifter. Låtom oss se, huru den s. k. lagen tager sig ut i praxis. Man frågar sig då först: På hvilka offentliga byggnader skall flaggan nyttjas? Härifrån böra först undantagas fästningar, skansar och dylika, å hvilka örlogsflaggan enligt resolutionen den 7 mars 1815 skall nyttjas. Vidare bör väl därifrån å ena sidan undantagas kungl. slott och kungsgårdar, hvarå kungsflaggan skall svaja, och å andra sidan sådana byggnader, som ej stå under regeringsorganernas uppsikt, såsom fallet är med dem, hvilka stå under kommunalstyrelsens vård, såsom kyrkor, prästgårdar, fattighus, fromma stiftelsers egendomar, hvaröfver kommunalstyrelsen beslutar, och af hvilka ej ansvar kan utkräfvas för uraktlåtenhet att använda den bestämda s. k. »Norges flag». Slutligen böra väl bland flaggprydda byggnader ej ifrågakomma fängelser, hospital och sjukhus. Anmärkningar blefvo ock under diskussionen af den s. k. flagglagen i odelstinget
gjorda emot det sväfvande och obestämda uti dess
