”Nej, jag ser intet annat än himlen och vilda fjället,” svarade kungadottern. Då de kommo högre upp, blef fjället slätare, så att de kunde se vidare omkring. ”Ser du något nu?” sade stuten. ”Ja, jag ser ett litet slott långt, längt borta,” sade prinsessan. ”Det är nog inte så litet ändå,” sade stuten. Sedan de färdats ännu ett stycke, f frågade stuten: ”Ser du något nu?” — ”Ja, nu ser jag slottet helt nära, nu är det mycket, mycket större,” sade kungadottern. ”Dit skall du,” sade stuten; ”straxt nedanför slottet ligger ett svinhus, der du skall vistas. När du kommer dit, finner du en träkjol der; den skall du taga på dig och gå fram till slottet och säga att du heter Kari Träkjol och bedja om tjenst. Men nu skall du taga den lilla knifven din och skära hufvudet af mig; så skall du flå mig och rulla ihop huden och lägga den under bergväggen der, och inuti huden skall du lägga kopparbladet och silfverbladet och guldbladet. Borta vid berget står en käpp; när du vill mig något, så slår du bara på bergväggen här med den.”
I början ville hon icke; men då stuten sade att det var den enda tack han begärde för allt hvad han hade gjort för henne, så kunde hon icke annat. Det gjorde henne så innerligt ondt, men hon karfvade och skar med knifven på det stora djuret, tills hon fick hufvudet och huden af, sedan rullade hon ihop huden och lade den under bergväggen, och inuti den lade hon kopparbladet och silfverbladet och guldbladet.
Då hon det hade gjort, så gick hon bort åt svinhuset till; men allt som hon gick, så gret hon och var sorgsen i hågen. Der tog hon träkjolen på sig, och så gick hon fram till kungsgården; då hon kom in i köket, bad hon om tjenst och sade att hon hette Kari Träkjol. Ja, sade kocken, det kunde hon nog få; hon kunde få vara der och tvätta, ty den, som hade gjort det, hade nyligen gått sin
