väg, ”men när du blir trött på att vara här, så går du väl också din kos.” Nej, det skulle hon visst icke göra.
Hon var mycket ordentlig i sina göromål. Om söndagen skulle det komma främmande till kungsgården; då bad Kari att hon skulle få gå upp till prinsen med tvättvatten, men de andra skrattade åt henne och sade: ”Hvad ska’ du der? tror du prinsen bryr sig något om dig, som ser så ut?” Hon gaf sig icke, hon, utan fortfor att bedja, och slutligen fick hon då sin vilja fram. Då hon gick uppför trapporna, skramlade det i träkjolen, så att prinsen kom ut och frågade: ”Hvad är du för en?” — ”Jag skulle bära upp tvättvatten åt er, jag,” sade Kari. ”Tror du jag vill ha det tvättvatten du bär?” sade prinsen och slog ut vattnet öfver henne. Dermed fick hon gå; men så bad hon att få gå till kyrkan; det fick hon också, ty kyrkan låg helt nära. Men först gick hon bort till berget och knackade på med käppen som stod der, såsom stuten hade sagt. Straxt kom der ut en man och frågade hvad hon ville. Kungadottern sade, att nu hade hon fått lof att gå i kyrkan och höra på presten, men hon hade inga kläder att ta på sig. Då bar han till henne en kjol, som var så blank som kopparskogen, och häst och sadel fick hon också. Då hon kom till kyrkan, var hon så vacker och präktig, att alla undrade hvem hon var, och nästan ingen hörde på hvad presten sade, ty de sågo för mycket på henne; prinsen sjelf fann henne så fager, att han icke kunde vända ögonen ifrån henne ett ögonblick.
Då hon gick ut ur kyrkan, skyndade prinsen efter och drog kyrkdörren till efter henne, så att han fick den ena handsken hennes i handen. Då hon gick och satte sig upp på hästen, kom prinsen åter efter henne och frågade hvar hon var ifrån. ”Jag är från Tvätteland;” sade Kari; och medan prinsen tog fram handsken och ville ge henne den igen, sade hon:
