hästen var så väl tämd, att han stod stilla då hon sade till, och kom då hon ropade på honom. Så gingo de allesammans in i kyrkan; men det var nästan ingen som hörde på hvad presten sade, ty de sågo för mycket på henne, och prinsen blef ännu mera intagen i henne än förra gången. Då predikan var slut och hon gick ut ur kyrkan och skulle sätta sig upp på hästen, kom prinsen åter och frågade henne hvar hon var ifrån. ”Jag är från Handdukeland,” sade kungadottern, och i detsamma tappade hon sin ridpiska; då prinsen böjde sig för att taga upp den, sade hon:
«Framföre mig ljust, och mörkt här bak,
Så prinsen icke ser hvart jag rider i dag!»
Borta var hon igen, och prinsen visste icke hvart hon hade tagit vägen; han for vida omkring och frågade efter det land hon hade sagt sig vara ifrån; men ingen kunde säga honom hvar det låg, och prinsen måste då gifva sig till tåls igen.
Söndagen derpå skulle någon gå upp till prinsen med en kam; Kari bad att få göra det, men de öfriga påminte henne huru det hade gått sist och trätte på henne för det hon ville visa sig för prinsen så som hon såg ut; men hon gaf sig icke förrän de läto henne gå upp till prinsen med kammen. Då hon kom ramlande uppför trapporna, for prinsen ut, tog kammen och kastade den efter henne och ropade att hon bara skulle packa sig i väg. Sedan reste prinsen till kyrkan, och Kari gaf sig icke heller förrän hon fick fara dit.
Nu gick det alldeles som de båda förra gångerna; hon gick bort till berget och knackade på med käppen och fick en kjol som var mycket präktigare än de andra båda; den var nästan af bara guld och diamanter, och en ståtlig häst med guldbroderadt täcke och guldbetsel fick hon också.
