«Framföre mig ljust, och mörkt här bak,
Så prinsen icke ser hvart jag rider i dag!»
Prinsen hade aldrig sett maken till handske, och han for vida omkring och frågade efter det landet, som den stolta damen, som for ifrån handsken sin, hade sagt att hon var ifrån, men det var ingen som kunde säga honom hvar det landet låg.
Nästa söndag skulle någon gå upp till prinsen med en handduk. ”Åh, får jag gå upp med den,” sade Kari. ”Hvad ska’ det tjena till?” menade de andra som voro i köket; ”du såg ju hur det gick sist.” Men hon gaf sig icke förr än hon fick gå, och så sprang hon uppför trapporna, så att det skramlade i träkjolen. Prinsen kom ut, och då han fick se Kari, ryckte han åt sig handduken och kastade den i synen på henne. ”Packa dig bort, du leda troll!” sade han; ”tror du jag vill ha en handduk som du har tagit i med de svarta fingrarna dina?”
Sedan reste prinsen till kyrkan, och Kari bad också om lof att få resa dit. De frågade hvad hon skulle göra i kyrkan, hon som var så svart och ful och som icke hade något annat att taga på sig än den der träkjoln. Men Kari sade att hon tyckte presten var en så rar man att predika; hon hade så godt af det han sade, och så fick hon slutligen sin vilja fram. Hon gick till berget och knackade på, och så kom mannen ut och gaf henne en kjol, som var mycket präktigare än den förra; den var broderad med silfver öfverallt, och det glänste af den liksom af silfverskogen, och en ståtlig häst med silfverbroderadt täcke och silfverbetsel fick hon också.
Då kungadottern kom till kyrkan, stod kyrkfolket ännu utanför på kyrkvallen; alla undrade öfver hvad hon var för en, och prinsen var genast till hands och kom och ville hålla hästen åt henne medan hon steg af. Men hon hoppade lätt ur sadeln och sade att det behöfde han icke, ty
