lop, och hon kläddes till brud, men då de redo till kyrkan, satt en liten fogel i ett träd och sjöng:
Ett stycke af häl
Och ett stycke af tå;
Kari Träkjols sko
Är full utaf blod!
Och då de sågo efter, hade fogeln sagt sannt, ty blodet sipprade ut ur skon. Så blef prinsen qvitt den fula bruden. Då måste alla tjenstflickorna och alla qvinnfolk som voro på slottet fram och profva skon, men åt ingen ville den passa. ”Men hvar är Kari Träkjol då?” frågade prinsen, då alla de öfriga hade försökt skon, ty han förstod fogelsång och kom väl ihåg hvad fogeln hade sagt. ”Ah, hon!” sade de andra; ”det tjenar ingenting till att hon kommer fram, ty hon har fötter som en häst.” — ”Må vara,” sade prinsen, ”men då alla andra ha försökt den, så kan Kari också vara med!” — ”Kari!” ropte han ut genom dörren, och Kari kom uppför trapporna, och det skramlade i träkjolen som om ett helt regemente dragoner hade kommit ridande. ”Nu ska’ du profva guldskon och bli prinsessa, du också!” sade de andra jäntorna och skrattade och gjorde narr af henne. Kari tog upp skon, satte foten i den så lätt hon ville, kastade af sig träkjolen och stod der med guldkjolen på, så det sken af henne, och på den andra foten hade hon maken till guldskon. Prinsen kände straxt igen henne och blef så glad, att han ilade fram och tog henne om lifvet och kysste henne; och då han fick höra att hon var en kungadotter, blef han ännu gladare, och så blef der bröllop. Snipp, snapp, snut, så är den sagan slut.
