Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

96


19.

Hvarför björnen är stubbsvansad.


Björnen mötte en gång räfven, som kom lunkande med en knippa fisk som han hade stulit. ”Hvar har du fått den ifrån?” frågade björnen. ”Jag har varit ute och metat, herr björn,” svarade räfven. Då fick björnen också lust att lära sig meta och bad räfven säga honom huru han skulle bära sig åt. ”Det är en simpel sak för dig,” svarade räfven, ”och snart lärd; du behöfver bara gå ut på isen, hugga dig ett hål och sticka ned svansen deri; och så måste du hålla den der bra länge. Du får icke bry dig om att det svider litet: det är när fisken biter; ju längre du kan hålla den der, dess mera fisk får du. Och rätt som det är, så skall du tvärt rycka upp.” Ja, björnen gjorde som räfven hade sagt, och höll svansen både länge och väl nere i vaken, tills den var riktigt fastfrusen; då ryckte han den tvärt upp — tvärt af, och nu går han och larfvar stubbsvansad än i dag.





20.

Tuppen och hönan[1].


Hönan. Du lofvar mig sko, år för år, år för år och jag får ingen sko!

Tuppen. Nog ska du få sko!

Hönan. Jag värper ägg, och jag gör godt, och ändå får jag gå med bar fot!

Tuppen. Så tag dina ägg, och res till sta’n och köp dig sko, och gå inte längre med bar fot.




  1. Vid denna barnsaga gör betoningen allt, i det att tuppens och hönans ljud efterhärmas.