nen på räfven och räfven på björnen; den ene sade att den andre hade varit bort till smörmarken medan han sjelf låg och sof. ”Ja, ja,” sade mickel, ”vi ska’ snart få veta hvilkendera af oss som stulit smöret. Nu ska’ vi lägga oss der borta i solbacken; den som då är flottigast i ändan när vi vakna, han har stulit smöret.” Ja, björnen ville gernä gå in på det profvet, och då han visste med sig att han icke ens hade smakat på smöret, så lade han sig ganska lugn till att sofva i solen. Då lunkade mickel bort till granbusken efter en smörsmula, som satt qvar i en springa, och smög sig så tillbaka till björnen och smorde honom i ändan dermed; derpå lade han sig att sofva, som om ingenting hade passerat. Då nu begge vaknade, så hade solen smält smöret, och så blef björnen den som hade ätit upp smöret ändå, han.
22.
Räfven som vallare.
Det var en gång en gumma som skulle ut och leja
sig vallare. Så mötte hon en björn. ”Hvart skall du
gå?” sade björnen. ”Åh, jag skall ut och leja mig
vallare,” sade gumman. ”Vill du inte ha mig till vallare?”
frågade björnen. ”Jo, bara du kan locka, så — ” sade
gumman. ”Hu-i!” sade björnen. ”Nej, dig vill jag inte
ha,” sade gumman, då hon hörde det och gick sin väg.
Då hon hade gått ett stycke till, mötte hon en varg. ”Hvart skall du gå?” sade vargen. ”Jag skall ut och leja mig vallare,” sade gumman. ”Vill du ha mig till vallare?” frågade vargen. ”Ja, kan du locka, så —” sade gumman.
