”Ul-uh!” sade vargen. ”Nej, dig vill jag inte ha,” sade gumman.
Då hon återigen hade gått ett stycke, mötte hon en räf. ”Hvart skall du gå?” sade räfven. ”Åh, jag skall ut och leja mig en vallare,” sade gumman. ”Vill du inte ha mig till vallare?” frågade rätven. ”Jo, bara du kan locka, så —”, sade gumman. ”Dil-dal-holom!” sade räfven så fint och ljufligt. ”Ja, dig vill jag ha till vallare,” sade gumman, och så satte hon räfven till att vakta kreaturen sina. Första dagen som räfven vallade, åt han upp alla gummans getter; andra dagen gjorde han ände på alla hennes får, och tredje dagen åt han upp alla korna. Då han så kom hem om qvällen, frågade gumman hvar han hade gjort af alla kreaturen hennes. ”Skallen är i ån och kroppen i gropen,” svarade räfven. Gumman stod just och tjärnade; men hon tyckte att hon ändå borde ut och se efter dem, och medan hon var borta, stal sig räfven ner i tjärnan och åt upp grädden. När nu gumman kom tillbaka och fick se det, blef hon så arg, att hon tog den lilla gräddsmula som fanns qvar och kastade den efter räfven, så att han fick ett stänk på ändan af svansen; deraf kommer det sig att räfven har hvit svanstipp.
23.
Tuppen, göken och orrtuppen.
Tuppen, göken och orrtuppen hade en gång köpt en
ko tillsammans. Då det icke gick an att dela den och
de icke kunde förlikas om att lösa ut hvarandra, blefvo