han. Benen lade han nu i smedjeugnen, såsom han hade sett Vår Herre göra, lade dugtigt med kol på och lät smedsdrängarna draga af alla krafter i bälgstången; men det gick som man kunde vänta: benen brunno upp, och smeden måste betala hästen. Det tyckte han icke mycket om; men då i detsamma en gammal fattigstukäring kom gående förbi, tänkte han: ”lyckas inte det ena, så lyckas väl det andra.”
Han tog gumman och lade henne i ugnen, och hur mycket hon gret och bad för lifvet, så halp det icke. ”Du förstår inte ditt eget bästa, så gammal du är,” sade smeden; ”nu ska’ du bli förvandlad till en ung jungfru igen på ett ögonblick, och ändå ska’ jag inte ta’ så mycket som en skilling för smidet.” Ja, det gick icke bättre med käringen, stackare, än med hästbenen. ”Det var illa gjordt, det,” sade Vår Herre. ”Ah, det är väl inte många som fråga efter henne,” svarade smeden; ”men det är synd och skam af Hin, att inte hålla bättre än så hvad som står skrifvet öfver dörren.” — ”Om du nu skulle få tre önskningar af mig,” sade Vår Herre, ”hvad skulle du då önska dig?” — ”Försök,” sade smeden, ”så tör du få veta det.” Vår Herre gaf honom då tre önskningar. ”Då önskar jag först och främst, att den jag ber klifva upp i päronträdet, som står här utanför smedjedörren, må bli sittande der tills jag sjelf ber honom komma ner igen,” sade smeden; ”för det andra önskar jag, att den jag ber sätta sig i länstolen, som står der inne i rummet, må bli sittande i den tills jag sjelf ber honom stiga upp igen; och slutligen önskar jag, att den jag ber krypa in i ståltrådspungen, som jag har i fickan min, må bli qvar der tills jag sjelf ger honom lof att krypa ut igen.” — ”Du önskade som en dåre,” sade Sankte Per; ”först och främst borde du ha önskat dig Guds nåd och barmhertighet.” — ”Jag tordes inte hugga till så stort, jag,” sade smeden.
