Derpå sade Vår Herre och Sankte Per farväl och gingo vidare.
Det led medan det skred, och när tiden var inne, kom Hin, såsom det stod i kontraktet, och skulle hemta smeden. ”Är du färdig nu.?” sade han och stack in näsan genom smedjedörren. ”Ah, jag måste nödvändigt smida ett hufvud på den här spiken först,” svarade smeden; ”kryp du emellertid upp i päronträdet och plocka dig ett päron och gnag på; du kan nog vara både törstig och svulten efter färden.” Hin tackade för godt tillbud och kröp upp i trädet. ”Ja, när jag nu rätt tänker på saken,” sade smeden, ”så får jag platt inte hufvudet smidt på spiken på fyra år, för det är fanken till jern att vara hårdt; ner kan du inte komma under den tiden, utan du får sitta och hvila dig så länge.” Hin tiggde och bad så innerligt vackert att han skulle få komma ned igen, men det halp icke. Till sist måste han lofva, att han icke skulle komma igen förrän de fyra åren voro förbi, som smeden hade sagt. ”Ja, då kan du få komma ner igen,” sade smeden.
Då nu tiden var förbi, kom Hin åter för att hemta smeden. ”Nu är du väl färdig,” sade han, ”nu tycker jag du kan ha hunnit smida hufvud på spiken.” — ”Ja, hufvud har jag nog fått på den,” svarade smeden, ”men ändå kom du en liten smula för tidigt, ty udden har jag ännu icke hvässat; så hårdt jern har jag då ännu aldrig smidt förr. Medan jag slår udd på sömmen, kunde du sätta dig i länstolen min och hvila dig, ty du är väl trött, kan jag tänka.” — ”Tackar som bjuder,” sade Hin och satte sig i länstolen; men knappt hade han slagit sig ner i den, så sade smeden åter, att när han rätt tänkte på saken, så kunde han icke få udden hvässad förrän om fyra år. Hin bad först vackert att slippa upp ur stolen, och sedan blef han ond och började hota; men smeden
