”Tycker du, du kan visa dig för folk:” sade skepparen, ”du har ju icke annat till kläder än de paltorna, du står och går i.” Halvor blef dock vid sitt, han, och så fick han ändteligen lof; men han skulle komma tillbaka igen, när det började på att blåsa. Han gick således, och det var ett herrligt land; öfverallt hvar han gick fram, var det stora slätter med åkrar och ängar, men folk såg han icke till. Så tog det på att blåsa, men Halvor tyckte icke, han hade sett nog ännu, och han ville gerna gå litet längre för att se, om han icke kunde träffa folk. Om en stund kom han då på en stor väg, som var så jemn, att man gerna kunde trilla ett ägg på den. Denna gick nu Halvor efter, och då det led mot qvällen, såg han ett stort slott långt borta, hvarifrån det lyste. Då han nu hade gått hela dagen och icke haft något att lifnära sig med, var han duktigt hungrig; men ju nännare han kom till slottet, desto mera rädd blef han också.
I slottet brann det på spiseln, och Halvor gick in i köket, som var så grannt, att han aldrig sett ett så grannt kök ; der var käril både af guld och silfver, men någon menniska fanns der icke. Då Halvor hade stått der en stund och ingen kom ut, gick han fram och öppnade på en dörr; derinne satt en prinsessa och spann på en rock. ”Nej, nej då!” ropte hon, ”törs det komma kristna menniskor hit? men det är nog bäst, att du går igen, om icke trollet skall sluka dig, för här bor ett troll med tre hufvuden.”
”Jag är lika glad om han hade fyra, och så skulle jag ha lust tiU att se den karlen,” sade gossen, ”och jag går icke; jag har inte något ondt gjort; men mat må du gifva mig, för jag är illa hungrig.” Då Halvor hade ätit sig mätt, sade prinsessan till honom, att han fick pröfva, om han kunde svinga svärdet, som hängde på väggen; nej, han kunde icke svinga det, han kunde icke lyfta det engång. ”Ja” sade prinsessan, ”så får du taga dig en klunk
