ur den flaskan, som hänger vid sidan, för det gör trollet, när han skall ut och bruka svärdet.” Halvor tog sig en dryck och straxt kunde han svinga svärdet som ingenting. Nu, mente han, skulle trollet få komma. Rätt som det var, kom trollet susande; Halvor steg bakom dörren. ”Hutetu, här luktar kristen mans blod!” sade trollet, och satte hufvudet in igenom dörren. ”Jo, det skall du blifva varse,” sade Halvor, och högg alla hufvudena af det. Prinsessan blef så glad öfver att hon var frälst, att hon både dansade och sjöng; men så kom hon till att tänka på systrarna sina, och så sade hon: ”Gud gifve nu systrarna mina också voro frälsta!” — ”Hvar äro de?” sporde Halvor. Ja, så förtäljde hon honom det: den ena var intagen af ett troll på ett slott, som var sex mil derifrån, och den andra var intagen på ett slott, som var nio mil bortom det igen.
”Men nu,” sade hon, ”nu får du först hjelpa mig att få ut detta skrofvet här.”
Ja, Halvor var så stark; han skaffade allting bort och gjorde det snyggt och rent i en hast. Nu mådde han godt och väl, och nästa morgon gaf han sig åstad i dagningen; han hade ingen ro uti sig, utan gick och sprang hela dagen. Då han fick se slottet, blef han litet rädd igen; det var mycket grannare än det andra; men äfven här var icke heller en menniska att se. Så gick Halvor in i köket, men han stannade icke der heller, utan gick längre in. ”Nej törs det komma kristna menniskor hit?” ropte prinsessan. ”Jag vet inte huru länge det är sedan jag kom hit; men under all denna tid har jag icke sett en kristen menniska; det är nog bäst, att du beger dig bort igen, för här bor ett troll som har sex hufvuden.” — ”Nej, jag går inte,” sade Halvor, ”om han än hade sex till.” — ”Han tager och slukar dig lefvande!” sade prinsessan. Men det hjelpte icke. Halvor ville icke gå; han
