Prinsessan bad honom så vackert, att han skulle gå, för att icke trollet skulle äta upp honom, men Halvor sade: ”Låt honom komma, om han vill.” Så gaf hon honom trollsvärdet och bad honom taga sig en dryck af flaskan, så att han kunde svinga det.
Rätt som det var, kom trollet, så att det susade om det; det var ännu större och tjockare än begge de andra två, och det måste också gå på sidan för att komma in igenom dörren. ”Hutetu! här luktar kristen mans blod!” Med detsamma högg Halvor det första hufvudet af och sedan alla de öfriga, men det sista var det segaste af dem alla, och det var det tyngsta arbete Halvor hade gjort, att få det af.
Nu kommo alla prinsessorna tillsammans på det slottet, och de voro så glada, som de aldrig hade varit i all sin tid, och de tyckte bra om Halvor och han om dem, och han kunde få den han helst ville: men den yngsta tyckte han mest om af alla tre. Halvor gick der och var så tyst och stilla; så sporde prinsessan, hvad det var, han önskade, och om han icke tyckte om att vara hos dem. Jo, det tyckte han nog om, för de hade ju nog att lefva af, och han hade det godt der, men han längtade hem, för han hade föräldrar i lifvet, och dem hade han stor lust att se igen. Det mente de väl kunde låta sig göra; ”du skall komma oskadd både fram och tillbaka igen, om du vill lyda vårt råd,” sade prinsessorna. Ja, han skulle icke göra annat, än hvad de ville. Så klädde de upp honom, så han blef så fin som en prins, och så satte de en ring på hans finger, och den var sådan, att han kunde önska sig både fram och tillbaka med den; men de sade, att han icke skulle kasta den bort och icke nämna namnet på dem, för då var det förbi med hela herrligheten; och då fick han aldrig se dem mera.
