var icke rädd för trollet; men mat och dryck ville han ha, för han var hungrig efter resan. Ja, han fick så mycket han ville ha; men så ville prinsessan hafva honom till att gå igen. ”Nej,” sade Halvor, ”jag går inte, för jag har inte något ondt gjort, och jag har inte något att vara rädd för.” — ”Han spörjer icke efter det,” sade prinsessan, ”för han tager dig utan både lag och rätt; men då du inte vill gå, så pröfva om du kan svinga det svärdet, som trollet brukar i krig.” Han kunde icke svinga svärdet; men då sade prinsessan, att han skulle taga sig en klunk ur flaskan, som hängde vid sidan af det, och då han det hade gjort, kunde han svinga det.
Rätt som det var, så kom trollet, det var så stort och tjockt, att det måste gå på sidan, för att komma in igenom dörren. Då trollet fick in det första hufvudet, så ropte det: ”Hutetu! här luktar kristen mans blod!” Med detsamma högg Halvor det första hufvudet af, och så alla de öfrige. Prinsessan blef nu öfvermåttan glad; men så kom hon att tänka på systrarna sina, och så önskade hon, att de också voro frälsta. Halvor mente, att det nog kunde blifva råd till det och ville åstad straxt: men först måste han nu hjelpa prinsessan med att få bort trollets kropp, och så gaf han sig på väg den andra morgonen. Det var långt till slottet, och han både gick och sprang, för att komma fram i tid. Mot qvällen såg han slottet, och det var mycket grannare, än begge de andra. Nu var han nästan icke det minsta rädd, utan han gick genom köket och längre in. Der satt en prinsessa, som var så vacker, att ej hennes make fanns. Hon sade nu lika som de andra, att der icke hade varit kristet folk, sedan hon kom dit, och bad honom gå igen, för annars skulle trollet sluka honom lefvande, — det hade nio hufvuden, sade hon. ”Ja, om det nu har nio till de nio, och ändå nio till, så går inte jag,” sade Halvor och gick och ställde sig vid spiseln.
