skaffa kungen trollets sängtäcke, med en silfverruta och en guldruta uti, om han bara ville; och stallmästaren var icke heller nu sen att omtala detta för kungen. Kungen sade derföre till Askepilten, att hans bröder hade berättat att han sagt sig kunna skaffa trollets sängtäcke med silfver- och guldrutorna uti, och det skulle han nu göra eller ock mista lifvet. Askepilten svarade att det hade han hvarken tänkt eller sagt; men då detta icke hjelpte, bad han om tre dagars betänketid. Då dessa voro förflutna, rodde han åter öfver i degtråget, och gick fram och tillbaka och lurade. Slutligen såg han att trollets tjenare kommo ut ur berget och hängde ut sängtäcket för att vädras, och då de hade gått in i fjellet igen, knep Askepilten det och rodde tillbaka det fortaste han kunde. Då han kommit halfvägs öfver sjön, kom trollet ut och fick se honom. ”Är det du som har tagit de sju silfveränderna mina?” ropade trollet. ”Ja-a!” sade Askepilten. ”Kommer du igen en gång till, du?” — ”Kan väl hända det”, sade pilten. — Då han nu kom tillbaka med guld- och silfvertäcket, höllo alla ännu mera af honom än förr, och han blef tjenare hos kungen sjelf. Deröfver blefvo de två andra ännu mera harmsne, och för att hämnas hittade de på att säga till stallmästaren: ”Nu har vår bror sagt sig vara karl till att skaffa kungen den guldharpa som trollet har, och som är sådan att alla blifva glade när de höra spelas på den, om de äro aldrig så sorgmodige.” Nå, stallmästaren han bar genast fram det till kungen, och kungen sade: ”Har du sagt det, så skall du göra det. Kan du det, så skall du få prinsessan och halfva riket; men kan du det icke, så skall du mista lifvet.” — ”Jag har hvarken tänkt eller sagt det”, svarade Askepilten, ”men det är väl intet annat råd, jag får väl fresta på. Men sex dagar vill jag ha att betänka mig på.” Ja, dem skulle han få; men då de voro gångna, måste han ge sig
