i väg. Han stoppade då en spik, en björkpinne och en ljusbit i fickan och rodde öfver sjön och gick utanför trollets boning fram och tillbaka. Då trollet kom ut, fick det se honom. ”Är det du, som har tagit de sju silfveränderna mina?” ropade trollet. ”Ja-a!” svarade pilten. ”Då är det du som har tagit sängtäcket mitt, med silfver- och guldrutorna, också?” sporde trollet. ”Ja-a!” sade pilten. Då grep trollet honom och tog honom med sig in i berget. ”Nu, dotter min,” sade trollet, ”nu har jag fått fatt på honom, som har tagit silfveränderna mina och sängtäcket mitt, med silfver- och guldrutorna uti; sätt honom nu på gödstian, så skola vi slagta honom och bjuda till oss våra vänner.” Dertill var hon straxt villig och satte honom på gödstian, och der stod han i åtta dagar och fick allt det bästa han kunde önska sig både af mat och dryck, och det så mycket han någonsin ville ha. Då de åtta dagarna voro förbi, sade trollet till dottern att hon skulle gå ned och skära honom i lillfingret, så de kunde få se om han var fet. Hon gick ned till gödstian. ”Fram med lillfingret ditt!” sade hon; men Askepilten han stack ut spiken och den skar hon i. ”Åhnej, han är hård som jern ännu,” sade trolldottern då hon kom igen till sin fader; ”ännu kunna vi icke taga honom.” Om åtta dagar gick det på samma sätt, så när som på det, att nu stack Askepilten fram björkpinnen. ”Litet bättre är han,” sade hon då hon kom igen till trollet, ”men ännu blefve han hård att tugga på som trä.” Men om åtta dagar sade trollet igen, att dottren nu skulle gå ned och se om han icke nu vore fet. ”Fram med lillfingret ditt!” sade trolldottern, då hon kom ned till gödstian; den gången stack Askepilten fram ljusbiten. ”Nu går han an,” sade hon. ”Jaså,” sade trollet; ”så reser jag väl bort, jag då, och bjuder till gästabud; emellertid skall du slagta honom och steka hälften och koka
