nej, har du häst också, du?” sade käringen, då hon kom in igen, ”å släpp det stackars kreaturet ut i hagen, och låt det inte stå här vid dörren och svälta; men vill du inte byta bort den till mig?” sade hon; ”vi ha ett par gamla stöflor här, som du kan ta femton fjerdingsväg i hvart steg med; dem skall du få för hästen, så kommer du förr till Soria Moria Slott.” Det var Halvor straxt villig till, och käringen var så glad för hästen, att hon var färdig att dansa, ”för nu kan jag få komma att rida till kyrkan, jag också,” sade hon. Halvor hade ingen ro i sig och ville åstad straxt, men käringen sade, det hade ingen hast. ”Lägg dig på bänken du, och sof litet, för någon säng ha vi icke åt dig,” sade käringen, ”jag skall nog passa på, när vestanvinden kommer.”
Räatt som det var, så kom vestanvinden susande, så det knakade i väggen. Käringen ut. ”Du vestanvind, du vestanvind! kan du säga mig vägen till Soria Moria Slott? här är en som skall dit.” — ”Ja, den vet jag väl,” sade vestan vinden, ”nu skall jag dit att torka kläder till brölloppet, som skall stå; är han rask till bens, så kan han följa med mig.” Halvor ut. ”Du får skynda dig, om du vill göra sällskap,” sade vestanvinden, och åstad bar det långt bort både öfver högar och åsar och fjell och gärdar, och Halvor hade göra med att följa. ”Ja, nu har icke jag tid att vara med dig längre,” sade vestanvinden, ”för jag skall bort och rifva ned ett stycke granskog först, förrän jag kommer till bleket och torkar kläderna; men när du går långs med åskanten, så kommer du till några jäntor, som stå och tvätta kläder, och då har du inte långt igen till Soria Moria Slott.
En stund efter kom Halvor till jäntorna, som stodo och tvättade, och de sporde, om han icke hade sett något till vestanvinden; han skulle komma dit och torka kläder till brölloppet. ”Jo,” sade Halvor, ”han är bara borta och