bryter ned ett stycke granskog, det dröjer icke länge, förr än han är här,” och så sporde han dem om vägen till Soria Moria slott. De visade honom då på den, och då han kom fram mot slottet, var der alldeles fullt af hästar och folk. Men Halvor var så trasig och sönderrifven af att han hade följt vestanvinden både genom buskar och kärr, att han höll sig afsides och icke ville gå fram, förrän den sista dagen, då de skulle spisa middag. Då de nu, som skick och bruk var, skulle dricka brudens och brudgumens skål och önska dem lycka, och den som skänkte uti skulle dricka dem till allesammans, både riddare och svenner, så kom han då också omsider till Halvor. Han drack skålen, släppte ringen, som prinsessan hade satt på hans finger, då han låg vid vattnet, i glaset och bad iskänkaren helsa bruden och bära fram den till henne. Då stod prinsessan straxt upp från bordet. ”Hvem har väl bäst förtjent att få en af oss,” sade hon, ”antingen den som har frälst oss, eller den som sitter brudgum?” Det kunde icke vara mer än en mening derom, mente alla, och då Halvor hörde det, dröjde han icke länge med att få paltorna af sig och pynta sig till brudgum. ”Ja, der är den rätta!” ropte den yngsta prinsessan, då hon fick se honom, och så gaf hon den andre på båten och höll bröllop med Halvor.
28.
Herre-Per.
Det var en gång ett fattigt folk; de hade ingenting
utom tre söner. Hvad de två äldste hette, det vet jag
