och jag har ju inte annat än de paltorna jag står och går i.” — ”Åh, var inte rädd för det,” sade katten; ”om tre dagar skall du få hästar och vagn, och så fina kläder, att guldet skall drypa af dig; så kan du nog besöka kungen. Men för allt hvad du ser hos kungen, skall du säga, att du har det mycket finare och präktigare hemma; det må du inte glömma.” Nej, det skulle Per nog komma ihåg, mente han. Då nu de tre dagarne voro förbi, kom katten med vagn och hästar och kläder och allt hvad Per behöfde, alltsammans var så fint, att ingen hade sett dylikt förr; så reste han och katten sprang med. Kungen tog både godt och väl emot honom; men hvad kungen än bjöd honom och hvad han viste honom, sade Per, att det kunde vara bra nog, men han hade ändå mycket präktigare och finare hemma. Kungen trodde detta icke mer än jemt; men Per han blef vid sitt, och tillsist blef kungen så ond, att han inte kunde styra sig längre. ”Nu vill jag fara med dig hem,” sade kungen, ”och se om det är sannt, att du har så mycket bättre och finare. Men ljuger du, så Gud nåde dig, jag säger inte mera, jag!” — ”Jo, du har ställt det bra för mig!” sade Per till katten, ”nu vill kungen fara med mig hem; men mitt hem, det är nog inte godt att finna, det.” — ”Ah, bry dig inte om det,” sade katten; ”res du bara efter, der jag springer före.” Så reste de, först Per, som körde efter der katten sprang före, och så kungen med alla sina.
Då de nu hade kört ett godt stycke, kommo de till en stor flock vackra får; de hade ull så lång, att den nästan nådde till jorden. ”Vill du säga, att den fårskocken är Herrepers, när kungen spörjer dig, skall du få denna silfversked,” sade katten till vallaren; den hade han tagit med sig från kungsgården. Ja, det ville han gerna göra. Då nu kungen kom, sade han till vallgossen: ”Aldrig har jag då sett en så stor och vacker fårflock!
