Hvem äger den, lill’gossen min?” — ”Det är nog Herrepers,” sade gossen.
Om litet igen kommo de till en stor flock vackra, fläckiga kor; de voro så feta att det glänste af dem. ”Vill du säga, att den boskapen är Herrepers, när kungen spörjer dig, skall du få denna silfvervasen,” sade katten till vallflickan. — Silfvervasen hade han också tagit med sig från kungsgården. — ”Ja, gerna det,” sade vallflickan. Då nu kungen kom, blef han rent förundrad öfver den stora, vackra boskapen; för en så vacker boskap tyckte han, att han aldrig hade sett förr, och så sporde han flickan, som gick och vallade, hvem som egde den fläckiga boskapen der? ”Åh, det är Herrepers!” sade flickan.
Så reste de litet igen, och så kommo de till en stor, stor flock med hästar; det var de vackraste hästar, en kunde se, stora och feta, och sex af hvar färg, både röda och bläcka och blå. ”Vill du säga, att den hästdriften är Herrepers, när kungen spörjer dig, skall du få det här silfverstopet,” sade katten till vallaren. Stopet hade han också tagit med från kungsgården. Ja, det ville han nog, sade gossen. Då nu kungen kom, blef han alldeles förundrad öfver den stora och vackra hästdriften; för sådana hästar hade han aldrig sett maken till, sade han. Han sporde då vallaregossen, hvem de röda och bläcka och blå hästarna tillhörde? ”Det är nog Herrepers,” sade gossen.
Då de nu hade rest ett godt stycke till, kommo de till ett slott; först var der en port af messing, så en af silfver och så en af guld; sjelfva slottet var af silfver och så blankt, att det skar i ögonen, för solen sken på det med detsamma de kommo. Der gingo de in, och der sade katten, att Per skulle säga att han bodde. Inuti var slottet ändå präktigare än utanpå; allting var af rent guld, både stolar och bord och bänkar. Då kungen nu hade gått omkring och besett allt, både högt upp och lågt ner,
