29.
Liten Åsa Gåsepiga.
Det var en gång, en kung, som hade så många gäss, att
han måste ha en flicka bara till att vakta dem; hon hette
Åsa, och så kallade de henne Åsa Gåsepiga. Nu var det
en kungason från England, som skulle ut att fria; honom
satte Åsa sig i vägen för. ”Sitter du der, du liten Åsa?”
sade kungasonen. ”Ja, jag sitter här och sätter klut på
klut och lapp på lapp, jag väntar kungasonen från
England i dag,” sade liten Åsa. ”Honom kan inte du vänta
att få,” sade prinsen. ”Jo, skall jag ha honom, så får
jag honom nog,” sade liten Åsa. — Det sändes nu
målare till alla land och riken, som skulle taga af de
vackraste prinsessorna; dem ville prinsen ha att välja
emellan. En af dem tyckte han så mycket om, att han
reste efter henne och ville gifta sig med henne, och han
var både glad och förnöjd, då han hade fått henne till
käresta. Men så hade prinsen en sten med sig, som han
lade framför sängen sin, och den visste allting; och då
prinsessan kom, så sade Åsa Gåsepiga henne, att om hon
hade haft någon käraste förr, eller hon inte visste sig
fri för något, som hon icke ville att prinsen skulle veta,
så borde hon inte stiga öfver den stenen, han hade framför
sin säng, ”för den säger honom allting om dig,” sade
hon. Då prinsessan hörde det, blef hon mycket sorgsen;
men så fann hon på att bedja Åsa, om hon ville gå i
stället för sig och lägga sig med prinsen om aftonen, och
när han så var somnad, skulle de byta om igen, så att
han hade den rätta hos sig, när det blef ljust om
morgonen. Det gjorde de. Då Åsa Gåsepiga kom och trädde
på stenen, så sporde prinsen: ”Hvem är det som stiger i
min säng?” — ”Ren och skär jungfru!” sade stenen, och
