skämdes han ganska mycket. ”Jo, han Herreper har det finare än jag, det är inte värdt att neka det,” sade han; och så ville han resa igen. Men Per bad honom dröja och spisa afton med sig, och det gjorde då kungen, men sur och gramse var han hela tiden. Medan de sutto till bords, kom trollet, som egde slottet, och bultade på porten. ”Hvem är det, som äter min mat och dricker mitt mjöd som svin härinne?” ropte trollet. Straxt katten hörde honom, lopp han ut till porten. ”Vänta litet, skall jag förtälja dig, huruledes bonden bär sig åt med vinterrågen,” sade katten; och så förtäljde han vidt och bredt om vinterrågen. ”Törst så körer bonden åkern sin,” sade han; ”så göder han, och så körer han den igen.” Med detsamma stack solen fram. ”Se dig om, skall du få se den vackra, dejliga jungfrun bakom dig!” sade katten till trollet. När trollet vände sig, så fick det se solen, och så sprack det.
”Nu är allt detta ditt,” sade katten till Herreper, ”nu skall du hugga hufvudet af mig du; det är det enda, jag begär af dig för det som jag har gjort emot dig.” — ”Nej,” sade Herreper, ”det vill jag alls inte göra.” — ”Jo,” sade katten, ”gör du inte det, så klöser jag ögonen ut på dig.” Ja, så måste då Herreper göra det, så ogerna han än ville: han högg hufvudet af katten. Men med detsamma blef denne förvandlad till den dejligaste prinsessa, som någon ville se för sina ögon, så att Herreper blef alldeles förälskad i henne. ”Ja, denna herrlighet har varit min förr,” sade prinsessan, ”men trollet der har förhexat mig, så jag måste vara katt hos föräldrarna dina. Nu får du då göra huru du vill, om du vill taga mig till din drottning eller icke; för nu är du kung öfver hela riket,” sade prinsessan. Åh jo, det kunde väl hända, att Herreper ville ha henne till drottning. Så blef der bröllop och gästabud i åtta dagar, och så var jag inte längre med Herreper och drottningen hans, jag.
