nen, som prinsen hade framför sängen sin, ”för den säger honom allting,” sade hon. Prinsessan blef nu sorgsen och illa vid, då hon hörde det, men som hon var likaså dålig som begge de andra, bad hon Åsa om hon ville gå i stället för henne och lägga sig med prinsen om aftonen, och när han var somnad, skulle de byta om, så att han hade den rätta hos sig, när det blef ljust om morgonen. Det gjorde de. Då liten Asa Gåsepiga kom och trädde på stenen, så sporde prinsen: ”Hvem är det som stiger i min säng?” — ”Ren och skär jungfru,” sade stenen, och så lade de sig. Fram på natten satte prinsen en ring på Asas finger, och den var så trång, att hon icke kunde få den af sig igen; för prinsen kunde nog märka, att det icke gick riktigt till, och så ville han ha ett märke, att kunna känna igen den på, som var den rätta. Då prinsen hade somnat in, kom prinsessan och körde Åsa till gåsestian och lade sig sjelf i rummet hennes. Om morgonen, då de skulle stå upp, sporde prinsen: ”Hvem är det, som stiger ur min säng?” — ”En, som har haft nio,” sade stenen, och då prinsen hörde det, blef han så ond, att han jagade henne straxt på dörren, och så sporde han stenen, huruledes det kunde hänga ihop med dessa prinsessorna, som hade stigit på den, för det kunde han icke förstå, sade han. Stenen talte då om, huruledes det var tillgånget, att de hade narrat honom och sändt Åsa Gåsepiga i stället för sig. Det ville prinsen ha reda på; han gick då ned till henne, der hon satt och vaktade gässen sina, för han ville se, om hon också hade ringen; har hon den, så är det bäst att taga henne till drottning, tänkte han. Då han kom dit ned, såg han straxt, att hon hade bundit en lapp om det ena fingret sitt, och så sporde han, hvarför hon hade gjort det. ”Ah, jag har skurit mig så illa,” sade liten Åsa Gåsepiga. Han ville nu ändteligen se på fingret, men Åsa ville icke taga lap-
Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/143
Utseende
Den här sidan har korrekturlästs
129
LITEN ÅSA GÅSEPIGA.
Folksagor och Äfventyr. I. 9